Det kallas tvivel

Jag saknar familjen väldigt mycket.
Och vännerna.
Här umgås jag inte med någon på veckodagarna.
Har inte funnit någon som jag har något gemensamt med.
Förutom Sabina, men hon är inte kvar.
Det är mest 18 - 20 åriga tyskor, brasilianskor eller amerikanska umgdomar som finns här.
Och det är ju verkligen inget fel med det. Men det klickar inte riktigt bara.
Visserligen har jag inte alls mycket tid på vardagarna att göra något.
Jobbar från 7, till pojkarna har nap, har en rast & sen jobbar jag tills dom går & lägger sig.
Efter det är jag oftast ganska trött, tar en promenad med vovven & rensar tankarna, åker hem & sover.
Inget vidare spännande alls.
Därför längtar jag alltid så mycket till helgen när jag får ledig tid att göra något.
Umgås & ha kul.
Jag älskar att jobba med mina två små pojkar, det är ett fantastiskt jobb jag har.
Men jag känner mig ganska ensam.
Fastän jag är en ensamvarg & tycker om egentid.
Halva lördagen & söndagen känns som så lite tid när jag inte har något att göra under veckodagarna alls.

Nej nu grubblar jag sådär mycket igen.
Lyssnar på Lars Winnerbäck gör jag också.
Bäst jag går ner & ser vad pojkarna gör.
Dom piggar alltid upp.



Kommentarer
Postat av: mammi

Javisst är det tråkigt med vardagen, den ser ju annorlunda ut för dej när du inte har det sociala nätverk du är van vid. Men det blir bättre ska du se, våren är på väg! Stå ut! Det är tungt nu, här hemma oxå, du är sjuk, då blir det jobbigt, men snart!!!!! Vips så är det maj och du kommer hem och sedan börjar livet på riktigt! Igen! Kram, mamma

2010-01-03 @ 18:54:13

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0