Ni är många som skriver & frågar hur livet som AuPair är.
Hur mina dagar ser ut, hur jag kom hit, hemlängtan.. Ja, allt man kan tänka sig undrar ni.
Så här kommer ett inlägg om detta livet.
Innan jag börjar skriva så vill jag dock berätta att jag kommer inte lägga ut bilder på min värdfamilj & barn i ren respekt. Inte heller skriva namn eller berätta mer ingående om våra relationer.

Att ansöka som AuPair var enkelt, men processen tog låååång tid.
Jag har aldrig fyllt i så mycket papper i hela mitt liv.
Det skulle finnas intyg från alla möjliga ställen, massa samtal skulle ringas, var tvungen att åka till Stockholm ett par gånger för intervju & ambassad-fix.
Det var inget enkelt.
Men när allt äntligen var klart började familjer både ringa & maila.
Inte är det lätt att välja en familj man ska spendera ett år med. Det är skitsvårt.
Dom flesta lovar guld & gröna skogar. Fint schema, extrabetalt för övertid, härliga semestrar & annat smått & gott.
Jag varnar dock för att ramla i den fällan, utan gå på personlig magkänsla.
Den familjen som känns bra i hjärtat ska man välja. För jag lovar, en Re-match är inte roligt att göra & att bo med en familj man inte trivs med i ett år är förmodligen inte vidare skoj.

Jag har träffat många tjejer här under mitt år & alla har olika erfarenheter & familjer.
Somliga har gjort en eller tom flera Re-matches. Somliga har lämnat & åkt tillbaka hem.
Vissa "står ut" bara för att visa sig själv att man är en stark människa.
Medan andra älskar livet här. Familjen ger toppenscheman, lediga helger, extrabetalt för övertid, inga "regler" på hur länge man får vara ute & inte & uppskattar den hjälp dom får till 1000.
Man vet verkligen inte förän man kommer hit vart man hamnar & alla har blivit överraskade positivt & negativt, det är en sak som är säker.
Inte bara från familjen man bor med, utan också av sina egna känslor som virvlar, av vännerna man träffar, sättet att leva osv.
Det är inte enkelt att vara ifrån familjen & vännerna. Som jag så många gånger förut skrivit är man i en känslomässig berg&dalbana. Ena dagen är allt underbart, andra dagen vill man bara hem hem hem!

Personligen har just det varit supertufft för mig. Jag saknar inte min hemstad, men jag saknar mina kära fruktansvärt.
Något mer som är en stor omställning är att bo med en annan familj. För mig var även detta superkonstigt, eftersom jag bott själv i så många år.
Jag har varit totalt självständig när det kommer till ekonomi, räkningar, jobb & privatliv.
Det är en extrem förändring.
Jag tror att detta hade varit mer enkelt om man inte bott själv.

Det som är bra är att efter detta året gått har man mest troligt fått mycket mer skinn på näsan & lärt känna sig själv till 1000.
Träffat vänner som kommer hålla för livet & i somliga fall, som i mitt, träffat mitt livs kärlek.

Nu hinner jag inte skriva mer.
Men jag återkommer med ett annat inlägg framöver om detta.
Kanske att det blev lite rörigt för jag slängde mest bara ihop något här nu, utan att läsa vad jag skrivit.

Sist vill jag bara säga att om ni får chansen att åka & jobba utomlands.
Ta den & gör det!
Det är en ovärderlig erfarenhet!