Jag saknar familjen väldigt mycket.
Och vännerna.
Här umgås jag inte med någon på veckodagarna.
Har inte funnit någon som jag har något gemensamt med.
Förutom Sabina, men hon är inte kvar.
Det är mest 18 - 20 åriga tyskor, brasilianskor eller amerikanska umgdomar som finns här.
Och det är ju verkligen inget fel med det. Men det klickar inte riktigt bara.
Visserligen har jag inte alls mycket tid på vardagarna att göra något.
Jobbar från 7, till pojkarna har nap, har en rast & sen jobbar jag tills dom går & lägger sig.
Efter det är jag oftast ganska trött, tar en promenad med vovven & rensar tankarna, åker hem & sover.
Inget vidare spännande alls.
Därför längtar jag alltid så mycket till helgen när jag får ledig tid att göra något.
Umgås & ha kul.
Jag älskar att jobba med mina två små pojkar, det är ett fantastiskt jobb jag har.
Men jag känner mig ganska ensam.
Fastän jag är en ensamvarg & tycker om egentid.
Halva lördagen & söndagen känns som så lite tid när jag inte har något att göra under veckodagarna alls.

Nej nu grubblar jag sådär mycket igen.
Lyssnar på Lars Winnerbäck gör jag också.
Bäst jag går ner & ser vad pojkarna gör.
Dom piggar alltid upp.