När jag var på cykelaffären i fredags så skruvade & pillade cykelkillen med hojjen hur länge som helst.
Och då var det egentligen bara trampan jag gick dit för.
Men han ojade sig lite &  skakade på huvudet mest hela tiden & skruvade & fixade & trixade.
Nu förstår jag varför.
Herregud vad snabbt cykeln går.
Den bara flyger fram!
Det låter inte längre, den gnisslar inte.
Åh jag blev som pånytt kär i lilla Bettan.

Jag tror jag ska baka en stor kaka till den där nissen för han har gjort mitt liv så mycket gladare, haha.
Trampa i motvind vad idag inte ett helvete, det var bara lite jobbigt ibland.
Tjoheeej så glad man kan bli för så lite!