Det är ju helt otroligt vilken djurisk, moderlig instiskt som finns i oss kvinnor.
Efter att ha fött barn i ganska många timmar var jag totalt färdig & eftersom det var sen kväll när vi kom till vårt rum, var det mörkt & tyst.
Jag hade kunnat lagt ner August i lilla sängen som var bäddad & redo för honom bredvid mig & försökt att sova, men istället hade jag honom i mina armar & så sov vi tillsammans hela natten utan minsta problem.
Jag rörde mig inte en millimeter förutom då sköterskan kom in för att hjälpa mig på toaletten eller när lill-älsklingen grät & jag instinktivt ammade honom.
Ingen påminde mig om amningen eller ens nämnde det, så jag var ganska förvånad att det liksom var en ren självklarhet att försöka mata honom när han grät trots att jag var så "borta" i huvudet.

Jag fortsätter fascineras varje dag av dom starka banden som finns till detta lilla knyte.
Helt fantastiskt är det.