Jag är rädd för allt
Oj! vad jobbigt det låter att vara så orolig hela tiden?! Så tänker/känner inte jag. Visst har jag fått lite mer dödsångest, men jag gör samma saker som innan. Om man går runt och är orolig tror jag att det lätt kan smitta av sig på barnet.
Kram , haha :)
Jag känner verkligen igen mig i det du säger. Jag har fortfarande inte varit i från min lilla A som är 5 månader. Jag tänker att något kanske händer mig om jag är borta på något. Bara att gå till affären själv känns lite småjobbigt. Och precis så som du skriver, "Vad skulle A göra utan mig". Jobbig känsla och tanke..hoppas det går över med tiden. Läser din blogg ofta och känner igen mig i mycket av det du skriver. Superbra blogg! Kramar Lisa
Känner igen mig! Jag har i och för sig aldrig varit den som velat hoppa fallskärm eller liknande men absolut har jag blivit mer nojjig som förälder. Det hör nog till. Samtidigt kan man inte gå runt och vara rädd för allt som skulle kunna hända för då skulle man bli tokig och inte kunna leva. Vissa stunder tänker man mer på det än andra tycker jag.
Underbar bild på er!
Hihi, jag är precis likadan! Jag har tom blivit rädd för att åka bil typ! Det började egentligen redan när jag blev gravid!
I december ska jag flyga själv med sonen till Irland och jag har redan tänkt ut massor med "tänk om" scenarion (stavning?) och är supernervös!
Jag är likadan - fast det blir MYCKET värre när jag är trött. Så jag kan tänka mig att du nojjar extra mkt just nu :)
Vad skönt att ni pratade och kom fram till något gemensamt beslut, du och Andrew
Jag förstår dig fullt ut, jag är precis som dig. Jag är rädd och orolig för allt, jag undrar hur det ska bli när våran lilla bebis kommer till världen. Jag antar att det inte blir bättre, för då får man ju mer att oroa sig för men med tiden så kanske man förhoppningsvis lär sig vad man inte behöver oroa sig för och kan slappna av lite mer.
Usch ja, skitjobbigt är det!!! :( Jag ser dessutom alla faror och olyckor i förhand, och blir helt obstinat ibland i att förhindra fallolyckor och skador, skitjobbigt för min sambo kan inte alls räkna ut emellanåt att lillan ska slå sig eller så.. Stress stress!!!!!
"Texas Camilla" här. Jag har sett upp till dig från första dagen vi möttas för Au pair äventyret. Jag har då inte fött några barn, än, men vart har mitt mod tagit vägen? Hur ska vi hjälpa varandra att bli modiga (inte utsätta oss för livsfara) igen? Kramar i massor
Ja är som dig vet likadan! "Tänk om" är den värsta tanken nu, jösses va puckat att tänka så men det är väl nån mammakänsla som så mycket annat :) puss
Känner verkligen igen mig i dina tankar..skönt att man inte är ensam om att tänka en massa knasigheter :)
Jag bilade själv med Ludde och hundar till Båstad från Stockholm i förrgår och när vi körde längs med Vättern tänkte jag, "om jag skulle få hjärtstillestånd nu så skulle vi åka rakt ut i sjön och Ludde och hundarna skulle drunkna." Vad tusan är det för knasig tanke??? Knasigt!
Såg förresten en gammal kommentar från dig där du frågade vart i USA jag bodde. Jag bodde utanför Seattle i Kirkland. Bästa stället på jorden om du frågar mig. Liknande klimat som Sverige fast längre somrar och närmare till bergen/snowboard. Om en knapp månad ska Ludde och jag dit och hälsa på. Underbart!
Kram
Ja jag är likadan. Framförallt när det gäller att resa. Resten en massa första åren efter studenten, sov i bil, campade, dök, liftade, följde med folk på fester (typ folk vi liftat med) och en massa annat som känns helt galet. Hur vågade vi det? Och inte konstigt att mina föräldrar inte kunde sova när de läste min resedagbok... Nu blir jag helt nojig vid tanken på en enkel charter med lilleman (eller utan, tänk om det händer mej nåt!!), tänk om vi råkar ut för en olycka, han blir sjuk, planet kraschar... Och då blir det liksom inte värt det. Jätteknäppt kanske, men så känns det just nu. Jag som älskat att resa har blivit en riktig hemmagris...
För mod behövs styrka! Nu ska det tränas. Kramar till er, han är så fin lilla plutten!
