Såhär kan det se ut..
Åhhh vad jag känner igen mig och Elvira. Jag och maken brukar skämta om att E nog helst skulle vilja in i magen på mig igen för hon ska vara så nära och jag får ofta inte gå en millimeter från henne. Då springer hon runt och letar efter mig och gråter/skriker om hon inte snabbt hittar mig. Hon står också ofta och drar mig i benen medan hon gråter/skriker och sträcker upp armarna mot mig. Som du skriver så får vi finnas där för dem, ge dem kärlek, mysa/gosa med dem och hoppas att det snart går över så att de känner sig trygga och mår gott även om vi är en bit bort. Det går tack och lov jätte bra på dagis. Där trivs hon och klarar sig utan sin mammas närhet men när vi kommer hem däremot....
Aw lille sötnosen.
Känner igen det där beteendet men det kommer i vågor. Ibland är det mysigt men samtidigt kan det också vara väldigt påfrestande... Håll ut!
Ja du är så klok, ju mer närhet du ger desto tryggare blir han och vågar liiite liiite mer hela tiden. Å viljan är en tuff sak, phu! Det är inte lätt att vara liten.
Hihi, plutten då!
Ok. Inte för att vara "sån" men det kommer nog inte gå över på ett tag. Eller, mammigheten/klängigheten gör det nog. Men det där "åh inget går min väg så nu slänger jag mig här och ställer till med en scen" - bara en försmak... ;D
(har en kompis, bästis!, som också just fått barn och jag har upplyst henne om att andra mammor gärna talar om att man alltid ska räkna med att saker blir värre. "åhå, du tror du har rutiner men när dom blir X månader DÅ förändras allt, vänta du bara!" osv :) ville bara ta tillfället i akt att strö lite salt i dina mammasår ;) )
Kärlek!
