När vet man?
Mitt argument tidigare var att jag vill att August ska sova hela natten själv innan vi tänker på en tvåa.
;) ;) ;) <3
Vi planerade inte så mycket utan när bebissuget kom tillbaka så fick det bli när det blev. Det gick rätt snabbt då. Sonen föddes när dottern var drygt 2 år. De har superkul tillsammans nu! Just nu väntar vi tredje barnet i höst och det känns jättebra! Lycka till!
Ja de där är inte lätt alltså. Vår dotter är nu 1,5 men jag känner mig inte redo för en tvåa än! Kanske för att jag precis börjat jobba och känner att jag vill göra det ett tag till innan nästa. Samtidigt vill jag ju inte att det blir för stor åldersskillnad! Inte lätt...
Tvåan är lättare! Man är liksom mera lugn som mamma, grejor som man stressade för med första barnet, blir mer av en bagatell med barn nummer två. Det skiljer 19 månader mellan mina två äldsta. De lekte mycket tillsammans och nu är de bra kompisar, de är 16 och 14 år gamla. Herre Gud! Nu har jag fyra barn och fattar inte alls hur det hände! Jag som bara skulle ha 1.8 barn...
Vi ville ha ungefär två år mellan barnen, och så blev det faktiskt! Det kändes som om det var lika bra att köra på när det ändå var fullt ös hemma, ville ha det där småbarnkaoset så kort tid så möjligt... inte börja om med småbarnskaos när ettan var en lugnare fyraåring. Typ.
Sen kan ju barnen leka mer med varandra om de är nära varandra i ålder. Kan nu konstatera att de flesta av barnens kompisar också har syskon som det skiljer två år mellan, så det är många som tänker likadant.
Det finns nog ingen "rätt tid" när man planerar barn, det blir iaf som det blir... ;)
Jag har 22mån mellan mina killar och visst har och är det tufft ibland, men dem är absolut bästa vänner och har jätteroligt tillsammans nu när de är lite äldre (2 och 4 år).
Det är mycket lättare med tvåan! Man är mer avslappnad som mamma och som andra har sagt, sånt man stressade upp sig för med ettan känns som a piece of cake! Jag tyckte verkligen ALLT var lättare med tvåan!
Jag kunde dock inte ens fundera på en tvåa förrän min förste var 2½. Kanske för att jag inte fattade förrän då att jag verkligen var MAMMA :):) Men då bestämde jag mig direkt. Sa till min man "ska vi inte ha ett barn till?" Han svarade att han var redo när jag var det och två månader senare var jag gravid :) Så vi har 3½ år mellan våra, vilket är lite mer än jag tänkt från början, men när det gäller barn så är det svårt att planera, man vet ju inte hur lång tid det tar att bli gravid osv. Men det funkar jättebra nu, förutom syskonbråk, men det kommer man nog aldrig ifrån. Fördelen som jag upptäckte med att ha ganska långt emellan, var att storebror gärna hjälpte till med lillebror, hämtade blöjor, hämtade saker när man satt och ammade och inte kunde röra sig osv osv. Och iom att han klarade sig en del själv, med toalett och påklädning osv, så tyckte jag det funkade bra. Men det är ju SÅ individuellt hur man känner och vad som passar bäst för just er familj. Finns ingen rätt tidspunkt tror jag.
Jag går i liknande tankar.
Men tror aldrig att det finns rätt tid eller att man är redo;-)
kör ba kör<3
Jag lyssnar mycket på Knattetimmen i Sveriges radio, ett varmt tips för övrigt. De och många andra barnpsykologer säger att för barnets skull är minst tre år till nästa barn bra. Ex: http://www.aftonbladet.se/wendela/barn/article12217764.ab
Sen tycker jag verkligen att det är upp till varje familj, det är till exempel bara drygt ett år mellan mig och min syster och det har varit jättekul, men samtidigt: under uppväxten grät jag sällan och ville alltid vara duktig, jag har ju varit storasyster så länge jag kan minnas... "Stor" redan som ettåring
Tror det blir bra hur som helst!
Vi har kört på. Vi kände att näste fick komma när den kom och den sista november i år ska bebis nr 2 komma o då blir det 16 månader emellan mina bägge. Kommer nog att gå fin fint. Känn efter själv, ingen annan än ni kan ju svara på hur ni känner och vill ha det.
Det är intressant det här med hur man tänker när det kommer till tvåan. Vi väntar just nu vår nr 2 och det kommer att vara ungefär 3 år mellan våra. Ett avstånd som känns perfekt. Jag var inte redo att bli gravid igen efter drygt ett år, hade precis börjat plugga och ville hinna läsa fyra terminer innan det blev dags för mammaledighet. Nu när det är drygt tre veckor kvar av denna resa kan jag säga att det hittills bara känns bra. Jag hann längta efter att vara ledig igen och har hunnit dels att verkligen få njuta av min första och samtidigt ha fått vara vuxen. Tror att mammaledigheten kommer att vara betydligt roligare nu när jag har sällskap av en treåring som är klok som en bok och underhållande.
Tror som sagt att det är upp till var och än, att man känner sig redo i livet. Vi kunde planera tvåan, en lyx vi inte hade med ettan och det är helt olika. Sen är det en helt annan resa att vara gravid med nr två för du är aldrig ensam, du får sällan tid att sova mitt på dagen och vila är ett koncept som enbart skapar frågetecken ;)
Äsch! Kör på om ni vill! Lycka till helt enkelt :)
Jag visste bara att jag ville ha mina barn relativt tätt, men också att jag ville vänta tills jag kände mig redo att vara gravid igen. Strax innan Lilli blev 1 år började jag återfå suget och till hennes ettårs-dag var jag gravid igen ;D
Den klassiska tvåbarnschocken (du kommer förstå) infaller nog hursomhelst, oavsett om man har tätt eller inte.
Det blir lätt att man planerar och försöker pricka in den rätta tiden med 2:an. Såhär i efterhand kan jag säga att det förmodligen inte spelar så stor roll när 2:an kommer. Stella sov jättebra innan lillebror kom men vi fick ändå en stökig period när han väl föddes, det blir alltid en period av anpassning oavsett ålder. Så kör på och ta det som det kommer! :-)
Vi ville ha ganska tätt. Två år mellan kändes bra. Så vi började försöka lite smått. Och pang sa det så gick det på första försöket. Så nu kommer det skilja ca 1,5 år. I början fick jag lite panik. Men nu känns det så himla rätt:D Och liksom helt perfekt att ha barn tätt. Man gör liksom av småbarns och blöjåldern. Annars hade man ju börjat om med sömnlösa nätter och 1000 blöjbyten när nr 2 kom. Om du förstår hur jag menar ;)
Jag ville nog ha typ 2år emellan, och eftersom E tog tid på sig körde vi på ganska snabbt och så gick det direkt och är nu 20mån mellan. Tror inte jag tänkte så mycket mer än att jag ville bli gravid! haha Sen, när jag väl var det, kom alla känslorna "kommer jag räcka till, vi har det så mysigt bara vi, kommer vi orka (vi som i JAG eftersom min kille jobbar jämt), tänk så blir det kolikbarn"... osv.
Tror inte det finns en optimal tid för alla barn är olika. Alla säger ju dock att visst är det ett jobbigt första år (när man får dom väldigt tätt) men att man verkligen har igen det sen. Jag återkommer med rapport ;)
Just nu är det stundtals väldigt jobbigt, såklart. MEN. Allt går över. Plötsligt är det en ny dag. Och man är ett steg närmare... bättre tider eller nåt ;D
Jag tror inte man ska planera FÖR mycket ärligt talat. Vi har sett folk som fått täta barn, de är HELT slut att ha två små småbarn samtidigt - men sen leker de lättare tillsammans när de är lite äldre.. oftast ;) Å så som vi, 3 år mellan.. det finns många fördelar med det också - framför allt tyckte jag att det var skönt att ha ETT blöjbarn i taget och att ha ett barn som man kan instruera och förklara för.. Men det blir lika intensivt ändå, och nackdelen är att de inte direkt kan leka tillsammans aktivt, eftersom de har så olika världar.. 3 år är mycket under många år så att säga. Å det där med sömn - de går i perioder hela livet, så det tror jag inte heller man ska förlita sig på. För när det än kommer en bebis, så blir det en stor omställning för alla i familjen, vilket barn man än får. Det blir vad man gör de till, om man inte får kolik - skador och så vidare som vissa extremfall får ;) Jag tror, att rutiner skapar det mesta som är positivt; trygghet, positioner, lättare uppfostran, trygghet, osv. Å så att det stora barnet får annan stimulans - dagis eller motsvarande med vänner i samma ålder. Jag tror det blir bra hur ni än gör, och småbarnsåren är intensiva, men med härlig inställning klarar ni det säkert.. Jag tycker det som är jobbigast, är min sambo/barnens pappa som belyser allt som är jobbigt, istället för att suga in allt som är så grymt härligt... (sådär ja, nu blev han uthängt också... oh well...)
Vi tyckte de var lagom med 2½-3 år mellan våra och om bara några veckor har vi bf med nr 2. Visst kan man undra nu hur man tänkte och blir lite rädd över tanken med att ha två barn. Men allt kommer säkert att gå hur bra som helst när man väl har sin nyfödda i famnen och syskonet får träffa nykomlingen.
Kommer ju säkert inte va en dans på rosor alltid men det är det inte med 1 barn heller... Speciellt inte när de är inne i sin 3årstrots.
Vi hade åxå tänkt vänta med en 2:a tills vi fick sova på nätterna, å lixom ha vilat upp oss lite... Men det ville sig annorlunda å nu kommer lillasyster om några mån. Det kommer skilja 18 mån mellan våra barn och först kändes det rätt så panikartat
Men nu känns det SÅ rätt, när vi lixom vant oss vid tanken. Å ja, vi sover ju ändå inte å är lixom inne i svängen...lika bra att köra på! :P
Jag tror att man anpassar sig till hur allt blir o kommer att anse att det "var bäst för oss". Nu blev det så här o det känns bra. Hade nr 2 kommit om två år så hade det säkert åxå blivit bra....
:-)
Oj det där är så svårt!! Innan vi fick Hugo så tänkte jag att "2 år ålderskillnad är väl lagom"....hahahaha...kan säga som så att jag inte alls var redo att tänka på att bli gravis igen när Hugo var 1 år - då kändes det som att han nyss kommit ju! De flesta i vår bekantskapskrets har ca 2 år mellan barnen. Som du vet så är Hugo nu 6 år och Lilly 1 år - vi har alltså 5 år emellan! Och många (inte de närmsta förstås) verkar tro att vi försökt bli gravida lääänge innan lilly kom, pga åldersskillnaden. Men nej, Lilly blev till på första el andra försöket! Visst kom bebissuget ibland, men jag ville att det skulle kännas helt rätt (ja det finns nog aldrig en "perfekt" tidpunkt, men ville att vi verkligen skulle hinna längta och vilja t 100%). Personligen tycker jag då att det är skönt med så många år emellan, då jag ser många av mina vänner kämpa på m en ammande nyfödd och en 1,5 åring som fortf är liten och antingen springer iväg eller klättrar på mamman mm under tex amning....pust. MEN det är min personliga åsikt. Ser ju samtidigt hur mina vänners barn leker och har superkul ihop när de växer upp lite.
Min erfarnhet av att ha 5 år emellan: Skönt då jag hunnit vara "mig själv" lite innan nästa graviditet/förlossning/amningsperiod , m allt vad det innebär. Skönt då Hugo är så stor att man kan prata ordentligt m honom, involvera honom i det mesta. Skönt då han klarar det mesta själv.
MEN lite negativt då man ofta luras att tro att Hugo är större än vad han är. Han klarar mkt mer än Lilly men har samtidigt ett helt annat sorts behov av oss. Han blev i början lite åtsidosatt pga detta (fast vi försökte tänka på detta, mitt ständiga dåliga samvete...).
De leker inte direkt lika mkt tillsammans som de syskon som är täta men de har mkt glädje av varandra ändå! De är ju syskon och Lilly beundrar Hugo såå mkt :) lekkompisar kan man ju skaffa ändå, syskonrelationen har dom ju alltid ändå, och den är ju värdefull!!
Det var min tankar om detta! :)Lycka till vännen :)
Kramar <3
Vi körde på med nr 2 på nästan en gång, för vi ville så gärna att dem skulle ha sällskap av varandra. Och det har varit tufft, det kan jag inte ljuga om, men nu har dem så roligt ihop! Man ser verkligen vilken glädje dem har av varandra. Det var jättetufft i början, men precis som du skrev så var det ju redan det med Oliver så varför inte en till på en gång, när vi ändå höll på? Och när Adam kom, så mycket lättare det blev på andra områden. Det finns både för och nackdelar, men jag tror att man vinner på det i slutändan. När barn har syskon lär dem sig att kompromissa, dem är aldrig ensamma och dem känner många gånger trygghet i sitt syskon.
ja assa visst ar det vaaaarsta babyboomen nu! Och vi gar i exakt samma tanka! igentligen borde vi bara kora pa nu och bli gravid i morn! :) jag laaangtar ihjal mej efter en liten (stor) kula! Men min man kom med ett bra argument. Vi ska pa skidsemester till jul. Kan inte aka utfor med stor mage. hhaha daaaligt argument men sant. Jag vill pa skidemester lol. sa direkt efter jul blir det till att borja :)
KRAM!
vi har två pojkar, en på 3 år och en på 1 1/2 år. Vi skaffade rätt tätt för att vi ville att de skulle ha mkt att ge varann i ungefär samma ålder. Tror man förbereder sig när dagen väl kommer och ja det är stor skillnad från ett barn till två och ännu mer när den man har innan inte är äldre än 1 1/2 år:) samtidigt är det ju "skönt" att kanske kunna få det lite lugnare om några år när de vuxit till sig lite, jag brukar skoja och säga att om några år får vi sova hihi dock är jag väldigt sugen på en nr 3 fast man måste ju va två om den saken:)
Vår dotter var 1 år och 7 mån när jag blev gravid. Det var planerat men med tanken att det blir när det blir. Hon var 2 år och 3 mån när lillebror kom. Ur endast hennes perspektiv hade hon nog mått gott av att vänta med syskon, hon har ett stort mamma-behov och ja, många andra sätt det märks på. Jag har alltid trott att jag vill ha 3-5 år mellan barnen då jag inte var sugen på två blöjbarn, syskonvagn etc. Men jag tänkte om (sambon kunde redan tänka sig ca två år mellan) och började se fördelar med två täta. Min förhoppning är att de kommer bli tightare än mig och min lillebror (5år, aldrig haft ngt gemensamt och knappt kontakt idag) och att de ska vara mer jämlika under uppväxten. Det känns också som det kommer vara lättare att hitta aktiviteter som passar båda barn etc. Men, första året hat varit jobbigt! Jag trodde jag sov lite med första barnet, men det gjorde jag inte ;). För mig/oss har det varit jobbigare och större inställning att få andra barnet än första. Men, det känns helt rätt att det bara är två år mellan dem och i ärlighetens namn känns det skönt att inte "dra ut" på småbarnsåren med blöjor, välling, vagnar osv.
alltså. idag är inte rätt fag att fråga om hur det är att ha två barn. IT SUCKS!! haha. men jag ska försöka tänka bort det nu ;) det är STOR skillnad på att ha ett och två barn tycker jag. nu för tiden blir jag sjukt provocerad när enbarnsföräldrar klagar på att det är tufft. HUR kan man tycka det? ett barn är ju ingentiiing! nu skojar jag förstås bara. man får tycka att det är jobbigt ibland när man bara har ett barn. givetvis.
jag längtade otroligt mycket efter en tvåa. så det blev bara två år mellan. hoppas att dom kommer ha mycket roligt tillsammans och få starka band när de växer upp. jag tror dock att jag vill ha en trea också men det blir när dom två vi redan har har blivit större. två små barn är jobbigt..hur skulle det då vara men TRE?? :)
förlåt för osammanhängande och virrig text..har som sagt två barn som vill ha min uppmärksamhet NUNUNU ;)
PUSS på dig fina!
Vår första pojk var väldigt krävande, men jag visste ju att jag absolut ville ge mitt barn ett syskon. För mig kändes det lite som att nu kör vi innan vi kommer ihåg att det fans en tid när vi fick sova och gå på toa i fred. Jag var lite rädd att om vår första hann bli "praktisk" skulle jag inte vilja skaffa en till. Dessutom är min syrra 6 år äldre än mig och jag ville ha tätare än så mellan mina barn eftersom jag aldrig kunnat göra samma saker som henne utan mest fått titta på. Vi har 18 månader mellan våra två. Lillasyster är som så många säger så himla mycket lättare. Delvis för att man har lite andra förväntningar och delvis för att hon har ett helt annat kynne än storebror. Det är klart det är tufft ibland att ha två men för mig har det jobbigaste vara att vara gravid (och illamående) samtidigt som jag var mammaledig med en sjövild 10 månaders plutt men det var ju inte sååå långvarigt. :)
Kör hårt om det känns rätt, allting löser sig. :)
Nova var 2 år och 4 månader när lillebror Noel kom till världen. Allt har gått över förväntan bra faktiskt. Hon accepterade honom direkt och hon förstod ganska fort att Noel alltid kommer vara med oss och inte någon som man lämnar bort efter ett tag ;) Jobbigast första tiden var nog för mig då jag inte alls hade lika mycket tid till bara Nova, men tror inte hon tyckte det var jobbigt. Pierre tog ju mer ansvar över henne första tiden, win win liksom ;)
Nu är ju Noel lika gammal som din August och Nova är 3.5 så de leker jättebra ihop men ibland bråkar dom om både det ena och det andra, precis som det ska vara!
Vi ville ha ca 2 år emellan barnen då vi tror det är en bra ålder emellan dom. Inte för många år och inte för tätt heller.. Alldeles perfekt!
Åhh jag tror MÅNGA (som bara har 1 barn än) är och fiskar i dom tankarna!! Man vill ju inte ha för stort GAP mellan dom.. jag tycker NÄSTAN 3 år är för mycket.. Men det kan ju lika gärna gå skitbra! Beror på personligheterna som du sa. Jag tror att vi kommer köra på i höst ;) Känns som en bra ålderskilnad. Vad blir det, 2 år och några månader!
Det kan ju vara lite jobbigt i vår sits, när vi inte har mormor och morfar runt hörnet, eller hur!?
Hade man haft det, så hade jag inte tvekat en sekund. Men nu får man ju knappt någon hjälp alls! Familjehjälp alltså!
Har ni Andrews familj nära? Puss
Jag är cirka två år yngre än min storebror och det skiljer sedan 1,5 år mellan mig och min lillasyster. Jag har tänkt på det i efterhand att det var bra att det inte var för stort glapp mellan oss då man ofta är inne i samma fas i livet. Har samma intressen och kan prata om samma saker.
En kompis till mig, fick sin yngsta lillasyster när hon var 17 år. Jag erkänner att det skulle kännas konstigt för mig att få ett syskon i den åldern, även om hon har fått många småsyskon däremellan (de är 6 barn).
Jag kan bara säga att jag tycker att det har varit kul med att ha syskon nära i ålder :)
Dessutom ska du kanske ha i åtanke att du både kan bli gravid supersnabbt eller att det tar lång tid för dig att bli gravid. Åldersskillnaden kan därmed bli svår att planera :)
Men detta är ju helt upp till er att avgöra, det finns, som du skriver inga rätt el fel. Ta det när ni båda vill och lycka sedan till med nr 2 när det väl blir dags! :)
Oj, ja det är verkligen svårt! Jag har alltid tänkt att 2 år mellan barnen är ganska lagom... Men tänkte om iom att Isabella har/hade problem med sömnen. Sen tänkte jag om igen att, precis som du, vad spelar det för roll? Med en nyfödd i huset sover man ändå inte hela nätter, så det ska nog gå ändå. Nu hade ju Isabella kolik som liten, så ja är inställd på att nästa också får det. Å då blir det riktigt jobbigt. Men. Det är ju bara några månader. Jag tror vi överlever. Så. Med det sagt hoppas jag att det växer en bebis i magen.. Men jag vågar inte testa förrän nästa vecka... Isf kommer det skilja 2 år och nästan 2 månader mellan barnen.... ;)
Oj vad jag känner igen mig i de där funderingarna. Vi diskuterade fram och tillbaka innan vi bestämde oss. Vi visste båda att vi ville ha tätt mellan barnen då vi ansåg att de skulle ha mycket glädje av varandra då. Dessutom kände vi att det var skönt att köra på så småbarnsåren snabbt blev avklarade. Så tillslut bestämde vi oss för en tvåa när vår första dotter var drygt 1 år. Jag blev gravid med lillasyster bara efter någon månad. Det skiljer på dagen 2 år mellan mina barn och oj vad vi är glada att vi valde att skaffa syskon precis när vi gjorde. Det första året var helt klart tufft till och från. Men idag är de 3 år (och 3 mån) respektive 15 mån och oj vad de ÄLSKAR att leka med varandra! Så jag känner att "vad gör ett jobbigt år när man har hela livet framför sig av underbar syskonlycka"! Kör på om det känns rätt för livet blir lite roligare när man har syskon att dela det med. :D
Aa nej det där var inte helt lätt beslut. Jag tänkte precis som du, ville egentligen ha nära men samtidigt kändes tiden med vår första så värdefull, ville inte ha för bråttom. Han har nyss fyllt tre och vi väntar 2an nu närmsta månaden. Får se hur det blir :P Tänker att det är viktigt att de får en viss tid då de hinner utvecklas och landa i sig själva innan man får en till. Men alla säger så olika ;)
Bara kör och skaffa en svensk au-pair. Kan ju inte bli bättre! :)
Det är svårt att INTE "planera" (=önska) tycker jag.. Vi är rungande överens om att det hade varit klokt trots allt att få lillebror tidigare, för vi hann precis bli bekväma = lillan sov kanonbra, hon lekte själv utan att man behövde råkolla henne hela tiden, osv osv.. Å så börjar man om ;) hahaha.. Så hur man än gör får man nog sig en tankeställare. Å tvåbarnschocken kommer förr eller senare, men barn är livet, när de kommer blir de älskade! Följer dej med spänning.
Åhh kunde inte skriva det bättre själv. Är precis i samma situation som dig, så tyvärr kan jag inte bidra med några åsikter. Ska däremot läsa tidigare kommentarer och se om jag blir klokare :) Kram
Jag tycker det är så svårt när man ska skaffa nr 2. Min sambo vill ha ett till barn nu så dom är i nära ålder och kan leka gott tillsammans. Men jag är inte redo psykiskt. Led av hyperemisis gravidarum och var sängliggandes 7 av 9månader. Vill va säker på att Mollan kan ta hand om sig själv någorlunda innan. Är ju inte säker att det blir samma med nästa graviditet men tänk OM. Hade gäärna velat ha ett syskon nu men... Svårt de där!!! Kramar!
Sovmorgon har jag inte fått en enda sedan 2009 men hela nätter sov vår dotter runt 1 år.
...å jag blir nästan lite provocerad av att hela tiden höra att täta syskon har mer glädje av varandra....vilket jag hör ofta ofta. Mina barn har också glädje av varandra! De är ju SYSKON och jag märker hur mkt de älskar varandra, skiner upp när de ser varandra mm... Själv växte jag upp m två bröder, 6 och 8 år äldre än mig. Bröderna slogs och bråkade som bara den och har idag tyvärr inte så jättebra kontakt. Jag har däremot bra kontakt m båda bröderna och vi har det där speciella syskonbandet - TROTS åldersskillnad....
Det finns ju lite mer faktorer att överväga när man skaffar barn än att de ska kunna leka m varandra menar jag. Lekkompisar hittar man alltid, syskon är man alltid. Äh, ledsen Jenny, detta var ingen kritik mot nån alls, bara jag som är lite känslig idag och tar åt mig i onödan! ;-) Tror alla gör vad som passar deras familj bäst helt enkelt, och talar utifrån sina erfarenheter förstås! Vill bara påpeka att mina barn också har stor glädje av varandra... :-)
KRAM! (fr sura tanten..)
Å nu får jag dåligt samvete! Hoppas hoppas du inte tror att jag menade att DU (ni) tänkte "skaffa" syskon för att få lekkamrat t August ..! Pratade rent allmänt om att många säger så , att det är bra m täta barn för "då kan de leka m varann".... Nu känner jag mig löjlig, känslig idag som sagt! ;-) Ska se till att sura tanten försvinner! KRAM vännen <3
går i liknande tankar som dig... fast här har nog bebissuget tagit övertag rejält ;) tänker att jag vill köra på nu så att man inte måste "börja om" helt med bebisvanor o annat om typ 5 år?
Vi har två år och tre månader mellan våra. Minsta blev ett i mars. Lagom värsta trotsen han försvunna från den stora. Så mycket de uppskattar varandra, blir helt varm i hjärtat av att se dem ihop!!!
Det skiljer endast 2 år mellan mig & min syster & vi är så bra vänner, har gemensamma kompisar & har alltid haft det så kul tillsammans. Vet kompisar som har syskon då det skiljer ganska manga år emellan & dem har inte alls den kontakten som vi har med varandra.
Så för mig faller det ganska naturligt in att jag endast ville att det skulle skilja mellan 1-3 år.
Kanske skulle August ta mer ansvar om han fick ett litet syskon? :)
Med egan erfarenheter & mina vänners så kännes det så väldigt positivt med täta barn av olika anledningar - leka tillsammans, börja dagis, börja skola, dem lär sig från varandra, umgås med varandras vänner.
Jag & min syster har t.ex. vart på charterresor tillsammans med våra vänner & det har vart hur kul som helst medan andra inte alls förstår det där pga att dem har mycket äldre eller mycket yngre syskon.
Har bara en sak att saga - KBK, KÖR BARA KÖR!!! ;)
Ok.. Sånt här går jag igång på ordentligt!
Det är 2 år och 11 månader mellan min 1:a och 2:a och jag har faktiskt alltid tyckt att det varit hur bra som helst!
För det första så är det skönt om barn nr 2 typ kan gå på toa själv, låter lite löjligt men det är faktiskt en otroligt stor hjälp då man sitter och ammar halva dagen och barn nr 1 åtminstone kan torka sig efter att ha kissat själv.
Att de kan äta själva är oxå en sådan där grej som man känner sen att guuuud vilken tur att de kan det. Små grejer men som hjälper till att göra vardagen lite lättare.
Och att barn nr 1 är lite större och klarar av att vara hos barnvakt ett par dagar medan man är på bb med barn nr 2 och vill slippa mega ångest över hur barn nr 1 har det.
Sen kan jag säga att det absolut jobbigaste för mig var när vi fick barn nr 2 och då var han ändå otroligt lätt! Grät aldrig och bara hängde med på allt utan problem men ändå.. Det var sådan omställning att gå från ett barn till två! Ja helt klart jobbigare än att gå från inget barn till första barnet.
Mina nr 1 och 2 har alltid varit sådana kompisar och lekt jätte bra tillsammans. de har alltid varit något sånär lika varandra i åldern så det har varit lätt att hitta på aktiviteter som passat dem båda.
Så med andra ord.. För MIG har det varit perfekt med 3 år emellan.
Sen har jag ju 6 år mellan nr 2 och 3 och det tycker jag är för stort. De kommer säkert vara jätte bra kompisar som vuxna men tills dess är det lite för många år mellan dem för att de ska kunna leka ihop eller ha så mycket utbyte av varandra.
Nr 3 och 4 då .. 3 år och 4 månader och det är jag rädd är lite för mycket för att de två ska hinna leka med varandra och verkligen få ha roligt tillsammans så som 1:an och 2:an hade.
Oj.. långt och något rörigt ;-)
hade jag fått bestämma.. nu med facit i hand så hade jag nog blivit gravid med nr 2 när nr 1 var ungefär 1.5 år.
Åhhh... jag längtar tills du väntar nr 2 !!!! :-) Kommer bli så kul att få följa :-)
Puss vännen!!!
Instämmer! Shit vad svårt det är! Vi planerade inte Nils så det här är första gången vi överhuvudtaget pratar om ett sånt otroligt story beslut! Sen att jag i princip tappade det och gick runt och trodde att jag var gravid direkt gjorde att vi bestämde att chilla lite och inte lägga för stor fokus på att försöka. Att låta det ske om/när det sker. Det finns nog aldrig en perfekt tid!
