Att leva med ätstörningar
I hela kroppen & själen.
Kram! <3
<3 Kramar i massor <3
Härligt att du mår bra igen!
Kram <3
Det gör så ont att läsa men så mycket skönare är det att du mår så bra, då gör det inget att vi bor så långt ifrån varandra😍äskar dig så mycket och det är så fint att du delar med dig av din erfarenhet. Kramar❤❤❤❤❤
Så starkt! Både din text och du! Kram
Jag har också tvångstankar. Dock inte till mat.
För några år sedan, när jag var 14-15 började tiden då jag mådde som sämst av detta. En tid när jag inte klarade av dem, när de inte längre handlade om småsaker utan att jag mådde psykiskt dåligt av dem. In och ut från BUP. Ångestdämpande piller osv.
För tre år sedan, när jag var 16-17, fick jag även en depression. Gick ner massa i vikt, kände varken hunger eller mättnad, sov inte riktigt, var orolig och spänd hela tiden.
För mig har KBT hjälpt så mycket och jag har lärt mig att klara av det på egen hand. Visst har psykologer och tabletter underlättat min vardag men jag måste ändå ge mig en klapp på axeln och säga "fan, vad bra jag är som klarat mig igenom så mycket".
Är inte fri från tvångstankar, vilket jag troligtvis aldrig kommer att bli. Men jag har lärt mig att leva med dem. Även om jag ibland mår skit så ser jag detta som en utmaning, lite KBT, att tänka positivt och inte ge upp så att jag hamnar i helvetet jag redan varit i.
Jag känner att även att jag bara är 19 så har detta gett mig så otroligt mycket livserfarenhet. Så när det händer något nu så är jag rätt luttrad för att må dåligt. Det är det positiva med min upplevelse, även om jag självklart inte ville att detta skulle hända mig. Ur allt negativt, även om man vid tillfället inte kan se ljuset, så kommer det alltid nåt positivt av det bara man är öppen för det.
Ta hand om dig! KRAM!
Hinner inte skriva och har Internet i två sekunder men ville bara skriva kram!
Så starkt av dig att berätta <3 så glad att du mår bättre <3
STARKT av dig att berätta! Å skönt att du mår så mycket bättre! Stor kram till dig!
Är så glad för din skull att du kommit ur det och mår bra!
Är själv gammal "ätstörd". Övergrepp i barndomen ledde till själväckel som lindrades om jag inte åt då jag kände mig ren när magen var tom.
Idag är jag frisk men slåss fortfarande mot känslan av att vara smutsig. En dag hoppas jag bli helt fri. Funderar på basal kroppskännedom, det ska vara bra om man har kroppsproblematik.
Kram på dig o hoppas att August sover gott inatt!
Skönt att höra att du nu mår bättre än vad du gjort. Hoppas att det får fortsätta så! Kram!
Tack för att du delar med dig av dina erfarenheter kring detta! Har man väl haft en ätstörning en gång vill man aldrig ha det igen. Det är därför jag är så emot dieter och att alla ska vara så duktiga med att äta nyttigt och träna och säger hela tiden att de måste gå ner i vikt! Lev livet, ät och njut. Livet är så mycket mer. Tyvärr är det inte alltid så lätt, men det är som du säger, man måste älska sig själv! Kramar till dig!!!
Känner igen mycket av det du skriver från mina tidiga tonår. Tack för att du delar med dig! Kram Lisa
Så bra inlägg Jempan! Känner igen mig, som alla andra. Får fortfarande skov av ortorexi men det har blivit mycket bättre. Det sista riktigt jobbiga var för två år sen. Tränade som en tok och gick ned sju kg på inte ens 1,5 månader, jag var inte tjock innan de sju kg om man säger så. Nu försöker jag INTE tänka så mycket på vad jag stoppar i mig samt att jag INTE behöver träna hela tiden. Det är helt ok att bara vara. Dessutom så är det bara brösten och rumpan som försvinner på mig och dom vill jag gärna ha kvar. Kramar!
Fint att du delade med dig <3 Känner igen mig själv i så mycket som du skriver! Precis som du skriver hjälper yogan mig att älska mig själv o utav det har bl a mitt förhållande till mat blivit så mycket bättre! O förhoppningsvis kommer jag snart känna att jag måste inte stor-storstäda huset för att jag väntar besök. Men en sak i taget :P
KRAM på dig!
Starkt av dig att dela med dig! Skönt att du mår bättre idag. Kram
Det är så befriande att läsa din blogg.
Är själv f.d. ätstörd (anorexi som övergick till bulimi med start min andra vända i US när jag var livrädd att bli lika stor som första gången) och tycker det pratas för lite om detta. Nu bidrar jag ju inte själv till diskussionen men hatten av för alla som vågar göra det.
Kramar i massor.
<3kramar<3 glad att du mår bra idag!
Va fint att du delar med dig! Var själv på väg ner i det där som ung men lyckades avstyra innan det gick för långt. Känns skönt att du nu har en sund inställning till mat & hälsa. Stor kram <3
Otroligt starkt av dig att dela med dig utav detta! Det kan nog hjälpa många som är i samma sits som du en gång var i. Att du tagit dig ur detta själv är ju alldeles fantastiskt och det ska du ha en enorm respekt för. KRAM!
Håller med övrigas kommentarer att det var starkt gjort av dej att berätta detta! Och skönt att läsa att du mår bättre nu! Kommer ihåg när jag började med yoga att det kändes som om kroppen "tackade" än själv efter ett pass. Man kände ett sånt lugn på nåt vis!
Tack för att du delar med dig av ditt liv! Kram!
Uppskattar så otroligt mycket att du tog dig tid att skriva dethär. Känner igen mig obehagligt mycket i precis allt utom det sista fullkomliga "tillfrisknandet". Tack för att du ger motivation till att se att det faktist GÅR att komma ur störda ätbeteenden och att alla farhågor inte besannas bara för att man kan leva mer igen. Du är verkligen grym.
<3
Är så glad att du mår bra och har tagit dig ur det! ❤❤❤
Massor med kramar till dig!
Jag har själv levt med ätstörningar. Jag var ganska rund när jag var liten och blev i och med det mobbad från och till under låg- och mellanstadiet. Detta följde sedan med och påverkade mig länge. Ätstörningar utvecklade jag dock inte förrän efter jag födde min äldsta dotter för drygt 10 år sedan. Jag ville då gå ner gravidkilona men nöjde mig inte där. Jag levde på sallad och frukt. Vägde mig ca 10 gånger per dag och kunde inte tänka på mycket annat än mat och vikt. Jag blev besatt av att räkna poäng (viktväktarna) och väga mig. Jag var tvungen att väga under 45kg. Detta pågick även då jag var gravid med dotter nummer två. Jag hade svårt att äta under graviditeten och var livrädd för att gå upp för mycket i vikt. När jag hade tid hos BM åt jag inget innan för jag ville inte att vågen skulle visa för mycket. Det var en tuff tid men jag tog mig sakta men säkert ur detta destruktiva beteende med hjälp av min man och en nära vän. Det har dock tagit tid och ännu idag vet jag bättre än att ställa mig på en våg. Det väcker fortfarande ångest och är något jag undviker så mycket jag bara kan.
Massor med kramar ännu en gång. Tack för att du delade med dig.
Du är bara för underbar. Jag vet vad det tar att blottlägga sig så totalt men genom att berätta Din historia öppnar Du upp möjligheten för alla de som kämpar med sina egna demoner. Hatten av för dig Jenny!!
Så fint och modigt att du delar med dig om dina erfarenheter Jenny! Stor kram t dig! Har också haft ett komplicerat förhållande t mat i tonåren och ständigt dåligt samvete idag av allt onyttigt jag stoppar i mig och hur min kropp, tyvärr, förändrats efter två graviditeter. Ja, att kroppen förändras är ju inget konstigt och jag är stolt över att burit och fött två barn! Men i mitt fall så handlar det mest om stillasittande (svår graviditet m foglossning=orörlig i månader och nu fortf ont..) Har svårt att "ta tag i mig själv"...jaja, det kan jag diskutera länge och hitta på tusen ursäker... Vill iaf skicka en STOR kram t dig och vad LYCKLIG jag blir av att höra att du idag mår så bra!! Heja!
starkt av dig att berätta och kanske hjälper det någon där ute som sitter i samma sits nu som du gjort. <3
Hej dig som delar med dig av dina erfarenheter. JAg är säker på att det finns många som läser din text och känner igen sig. Kanske finner någon styrka att bryta sitt eget negativa mönster när de läser om dina erfarenheter. Jag har själv också haft ätstörningar som yngre och mixtrat med maten under hela min tonårstid. Der lugnade sig något i 20-årsåldern men tankarna och vikthetsen fanns hela tiden kvar. Först när jag blev gravid kunde jag släppa helt alla matförbud och bara ha ett avslappnat lustfyllt förhållande till mat. Som mamma till två döttrar är min största oro att de ska hamna i ätstörningar om några år. Men idag vet jag att jag kan vara en bra förebild för dem. Varma kramar!
Fina Jenny! Vad ont det gör att höra din berättelse! Vad skönt att du nu har hittat en bättre väg i livet! Kramar från Helena
Vad fint att du delar med dig av din historia. Skönt att du har hittat en sund inställning till mat nu! Jag känner igen mig till viss del. Nu förtiden, precis som du, så tänker jag inte på mat hela tiden. Jag njuter av den när jag äter den istället, utan dåligt samvete. Perioder i livet har jag dock varit besatt av kaloriintag mm, vilket bara gör saken värre.
Många kramar till dig, så fint att du delar med dig av din historia! En stor eloge till Dig för det!
Din blogg är underbar och jag njuter varje gång jag kikar in.
Kramar
Vilket fantastiskt inlägg, på alla sätt och vis! Kram!
Oj nu gråter jag! Hög igenkänning, har långt från sunt förhållande till mat och kämpar fortfarande med det! Lite samma historia här, Reese har verkligen hjälpt! Och yogan :) underbart att du delar med dig!
Tack så mycket för du delade med dig av detta! Verkligen imponerande att du tagit dig ur det och att du nu vågar berätta för andra på ett sånt öppet sätt. Jag har en liten fråga till dig, jag har en nära kompis som går igenom något liknande som jag förstår du gick igenom, och min fråga är helt enkelt vad du hade velat höra (eller hörde) från nära som visste om ditt problem? Min kompis kom själv till mig och berättade vilket jag är glad att hon gjorde så jag kan vara där och stötta henne, men jag vet på något sätt inte hur jag ska hjälpa henne? Vad ska man säga? Försöker verkligen få henne att förstå att hon är fin som hon är och att hon inte ska tänka mat som en direkt träningsform osv, svårt att säga om det hjälper dock..Det är så svårt, jag vill så gärna hjälpa men vet som sagt inte riktigt hur.. Förstår att du antagligen inte har något konkret svar på detta men tyckte att det var värt ett försök att fråga iallafall :) Kram!
Jenny... tack för dina fina ord. Du ska veta att alla småbarnsmammor (och säkert pappor) inte alltid är såsom du beskriver mig... Det ÄR jobbigt att vara mycket ensam med småbarn precis som jag var och du också är ibland. Det viktiga är att man tar vara på stunderna när man mår gott... Det var alltid roligt när du kom till oss och satt barnvakt. Du är en härlig och fin tjej och jag tror att du är en fantastisk mamma... Känn inget dåligt samvete för att du har dåligt tålamod ibland och känner dig ensammast i världen med gråtande barn.. Det måste man få känna! Måste berätta vad Josefin hade skrivit i ett skolarbete, hon kanske var sådär 7-8 år: "Min mamma är arg och skriker, men hon är snäll också" O, shit vad säger man då.. ha ha. Nu är hon snart 16 år och jag tror att jag har sänkt rösten med åren.. Jacob blir 13 år. De är världens goaste tonåringar och jag tror att de tycker att jag är kärleksfull i överflöd :-)
Ta hand om dig och våga känn alla dina känslor så kommer livet att bli som du vill.
Kram Helena
