Seperationsångest
Hans pappa kan inte ha honom under yogan? Jag har läst en del om anknytning (inte mer än två böcker men det är så intressant!) och det är ju egentligen inte så konstigt om små barn reagerar med sorg vid separation från sin största trygghet. Är det alltid samma person som är barnvakt på yogan så han har hunnit lära känna den?
Klart det är jättetrist att han är ledsen och fattar att du behöver yogan, men tror verkligen att beteendet är helt normalt. Vill varmt rekommendera Knattetimmen, ett radioprogram där folk ställer frågor om sina barn. Det är så bra!
Egentid är jätteviktig, och absolut inget att skämmas för att man behöver! Han har ingen snutte eller nalle han kan ha med sig när du yogar?
Jag jobbar som förskollärare och när det är jobbigt för barnen att bli lämnade brukar jag be föräldrarna att lämna till exempel deras väska eller jacka som barnet känner igen, det brukar lugna dem eftersom de vet att föräldrarna då kommer tillbaks... Tråkigt att det är olika personal varje vecka, du kan möjligtvis inte framföra det till dem så att de kanske kan göra det lättare för barnen? Lycka till fina du!
Åh Jenny, detta är en fas som de flesta barn går igenom... Du kommer väl i håg hur det var att jobba på minisats. Denna separationsångest går över och barn är ju experter på att känna in hur föräldrarna mår... Blir det omöjligt att lämna, gör ett litet uppehåll och försök igen efter någon vecka. Det går som sagt över. Jag håller tummarna för er!
Förstår så väl hur du känner, man blir knäckt när man inte får sova ordentligt. Men det kommer att gå över, separationsångesten. Och den dåliga sömnen blir också bättre med tiden. Vet att det känns hopplöst och man tror att det alltid kommer att vara på samma sätt, men det bästa är nog att bara försöka härda ut... Tills dess kanske du kan yoga på helgen när Andrew är hemma?
Visst har ni väl några vänner som ni umgås med? Julie? Kanske kan du höra om hon kan passa August någon gång ibland när du behöver komma ifrån, och så kan du göra samma för henne? Där kanske August känner sig tryggare eftersom han känner dem.
Måste fråga - tittar du på Nashville, tv-serien? Jag tittar på den, tycker att den är rätt bra. Jag känner ju inte dig personligen, men tänker på dig ibland när jag tittar, den utspelar ju sig i din stad. :) Fast inspelningarna sker säkert i LA...
men herreguuuud kvinna ;) du behöver verkligen inte förklara dig eller ha dåligt samvete för att du vill ha din egentid. din tid UTAN barn. det behöver man för att vara en bra mamma och en bra människa haha. har tyvärr inga braiga tips men jag hoppas att du får ett gäng från alla andra. men du, det ÄR övergående..om det nu kan vara någon tröst ;)
kram till dig finis!
Tack <3
egentid är ett måste, för att kunna fungera som förälder, eller iaf för att vara en bra förälder! kram på dig
Åhh.. Den där egentiden är ju det enda man lever för vissa dagar. Den lilla korta stunden då man faktiskt kan koppla bort ansvaret en stund och bara koncentrera sig på något annat för att tanka lite ny energi.. Om det nu är yoga, läsa en tidning, träffa en kompis eller något annat..
Det är INTE själviskt snarare sunt att vårda sitt egna psyke.
Lille A är i den åldern där det brukar vara som värst.. de är så små, så mycket händer kring dem och de suger åt sig allt allt. Du är hans trygghet och han blir rädd då du försvinner för han har ännu inte lärt sig att du kommer tillbaka. Men det kommer han lära sig!! Så lugn bara lugn ;-)
Du kanske får ta det lugnt med att lämna honom i några veckor.. eller lämna honom en kortare stund? Något frustrerande att bara köra ett halvt pass kan jag tro men du kanske måste vänja honom lite successivt .. typ som när man kör en inskolning på dagis.
Jag vet så himla väl hur du känner!!
Jag har fått göra så med mina barn då de haft sina värsta perioder att jag helt enkelt fått vänta ut dem. Jag har fått backa några steg och ta det lite lugnt och rätt som det är har det gått jätte bra att lämna dem en kort stund igen. Och den där korta stunden blir längre och längre.. Jag LOVAR! LOVAR LOVAR!!
Massa kärlek!! Puss och kram!
Du behover verkligen inte kanna att du maste be om ursakt for att vilja ha egen tid. Barn ar underbara men alla vuxna maste fa lite tid for sig sjalva framfor allt nar pappan ar bortrest. Jag hoppas att det blir battre och att det funkar battre nasta gang.
Åh stackars liten och stackars mamma också. Vet exakt hur du känner..Alice va likdan när jag började leda pass på gymmet igen. Och som tränare är det ju lite svårt att gå ifrån. (går ej) så stackars liten fick härda ut..fast jag tror inte att det va SÅ varligt att dom måste hämta mej nångång...men nära. Vi har bara fortsatt att köra på. och nu går det hur bra som helst! låter kanske skiiiit elakt...men jag tror det är det bästa. Du kan ju ställa in dej på att bara få yoga i typ 15 minuter och sen gå och hämta honom. och sen öka på vart efter...det kommer att funka. tro mej! Men det kan nog vara bra att vänja honom vid lite egen tid med andra barn nu...annars kan det nog bli SJUKT svårt när det blir dags för JK.
KRAM! :)
Helt rätt! Så mycket enklare att vara en bra mamma när mamma mår bra :) hoppas du löser sig för er, jag vet bara hur viktig yogan är för mig! Ett måste nuförtiden!
Åh, vad jag känner igen det där! Men det brukar ju vara en fas som går över. Jag tror att du måste fortsätta försöka helt enkelt. Han kommer vänja sig, promise! Svårt när man inte har släkt nära, för då brukar barnen vänja sig vid att andra tar hand om dem då och då. Men fortsätt kämpa, jag vet att det kommer vända! Och en snutte eller favoritleksak, som någon sa, är jättebra!
Och du, jag kollar också på "Nashville". Det gjorde jag innan jag hittade till din blogg och jag älskar den serien! Faktum är att jag hittade till din blogg för att du hade kommenterat inne på en annan blogg jag läste och jag blev nyfiken när det stod "mammaliv i Nashville". Lustigt eller hur!
Kram på dig!
Egentid ÄR viktigt! Jag känner ofta att jag skäms lite när jag råkar gnälla inför svärföräldrarna (typ att jag låser in mig på toa lite längre ibland)och påpeka att jag behöver ha lite egentid. Man sätter ju alltid lillskrutt i första hand men ibland behöver man som du skriver tid för sig själv för att funka som en bra mamma. Puss
Egentid är så viktigt, för att orka vara en bra mamma krävs det att vi med får ladda batterierna då och då.
Svar, Ja det är ju skit svårt! som du sa för nån dag sen det vore skönt om det fanns ett facit ;) anyways..det tog nog kasnke nån månad för Alice att känna sej ok med play centre. Hon började ju på riktig förskola oxå, så det hjälpte ju med. Där gick det faktiskt mycket bättre. Men va noga med att "berätta" för honom att du kommer snart. Det kan nog kännas som en evighet. men helt plötsligt så funkar det. Ge inte upp! ps. Alice fick alltid ha sin snuttis med sej som en liten halsduk hela tiden jag va bora. Och det hjälpte absolut!
KRAM!
Alla mammor behöver tid för sig själv så är det ju för att samla ny energi ! Hoppas de blir bättre för er snart , har tyvärr inget bra tips !
Hej!
Vår son har varit en riktig liten sömn-hatare hela sitt 16mån långa liv och vi har verkligen fått kämpa för att hitta knep som fungerat för oss. Tidigare kunde han bara sova med mig. Försökte jag flytta över honom till sin säng, gå iväg från vår när han somnat eller lägga ner han från famnen när han somnat i famnen så vaknade han efter ca 1-2h och var tröstlös. Såpasa så det inte hjälpte annat än att gå o lägga sig själv med honom. Så när han var kring året så stålsatte jag mig - både han och jag skulle må bättre om han lärde sig sova själv. Jag körde ingen hemsk metod utan jag läste saga, myste o lade ner han i sin säng o sa gonatt. Sedan satte jag mig brevid och strök honom. Sjöng för honom. I början var han rikgigt arg ibland och skrek, men så länge det bara var arg-skrik så lät jag honom stå mot sängkanten och skrika, gav honom en kram över sängkanten men väntade att han självmant skulle lägga sig igen. Vilket han oftast gjorde efter ett tag. Gick arg-skriket över i hysteriskt tog jag upp honom tillshan var lugn då jag lade ner han igen. Strök. Sjöng, tills han somnade. Ett par kvällar av skrik tog det, men sedan dess har han sovit SÅ mycket bättre. Nattningarna sitter jag fortfarande brevid o sjunger eller stryker han lite. Oftast vaknar han bara för välling en gång per natt oftast. Men dessa kvällar som jag får ligga i soffan själv el med min sambo är guld värda. Min rgentid. I början kunde han docl vakna ngra ggr under kvällen så man fick natta om honom. Men jag tror att det är bra för dom att lära sig att sova själv. På ett sätt känns det hemskt när dom skriker men det är ju en del av utvecklingen hos barn det också- att lära sig handskas med sina känslor. Bara man lär sig skilja på arg-skrik eller panik-skrik osv...jG säger ibte att det är ngt ni behöver göra eller som ens skulle funka för er. Utan jag tänkte bara dela med mig av mina erfarenherer krig detta :-)
