Olika åsikter ang. barnuppfostran
Å rent ego tänker jag att det är jätteskönt att höra att ni är och varit så himla olika i ert tänk. Jag tycker alla jämt har det så himla perfekt, alltid tycker lika, ler och är glada, och aldrig är osams eller så.. Å härhemma tycer vi olika om otrooooooooooooooligt mycket... å jag skulle aldrig kunna skriva om allt, folk skulle aldrig orka läsa ;) Men du lämnar ut precis lagom tycker jag <3
Jag haller med ovanstaende, du lamnar ut precis lagom :) Skont att det ar battre nu!
Det gar sakert battre och battre ju langre tiden gar ocksa! Man far 'uppfostra' (utan att det later helt fel) mannen lite ocksa ibland. Dem bryr sig inte alltid om smasaker som har storre inverkan an dem tror, AKA= dom har inte koll! ;) haha
KRAM <3
Det var jag som ställde frågan, tack för att du tog dig tid att svara.
Läser lite mellan raderna:)
Tänker mig att det är ungefär lite som jag trodde. Den engelska/amerikanska uppfostran känns lite mer hårdare och auktoritär. Känns som att det går ut på "bestraffningar" och liknande.
"Växa inte lyda", är en bok som tilltalade mig i mycket. Sedan är ju smaken som baken men jag är övertygad om att inga barn mår bra av att skambeläggas.
Skönt att ni hittat er grej i alla fall:)
bra skrivet utav dig!
här hemma har vi också ibland delade åsikter om uppfostran, men då får vi försöka mötas på halva vägen och prata är viktigt , att man tar sig tid att prata med varandra så man kanske kan förstå varandra även om man har delade åsikter om saker och ting, tycker jag.
Så spännande att läsa, Tack! Jag kan tänka mig att det blir lite samma sak för mig och min sambo om vi skaffar barn. Jag tyckte att du skrev precis lagom, varken för mkt detaljer eller för lite. Kul att få veta lite mer personliga saker. Det känns nästan som att jag känner dig... hahah...
Lite läskigt kanske för dig dock :o
<3
Åh vad jag skulle vilja ha tips hur man klarar av olika åsikter i detta ämne...
VI har ju bara en liten bebis än så länge, och bebisar kan man ju inte uppfostra men när han blir större så tror jag att det kommer bli diskussioner mellan mig och min man som är från England. Han är uppvuxen i en typisk engelsk miljö och blev skickad till internatskola som 9-åring. Där var det nog inte så mkt attatchment parenting som gällde inte...
Svårt det där, för ens barn är ju det viktigaste som finns och man vill ju inte riktigt kompromissa känner jag?
Förstår att det stundvis varit som en kamp. Är man övertygad om något ska man heller inte vika sig. Starkt jobbat, och det har ju fungerat finfint!
Min man är ju också från USA, och i många frågor känner jag liksom av det. Säkert kommer det bli tydligt den dagen vi kanske får barn.
Jag har försökt prata mycket med min svärmor om Justins och min egen barndom. Hur vi var, vad våra föräldrar gjorde osv. Det känns väldigt skönt att kunna göra så, för det har också gett mig en förståelse för hur han är uppfostrad.
Sen är det ju så, precis som i ert fall, att jag har en annan kompetens vad gäller barn då jag också jobbat med barn och utöver det är socionom, så visst måste vi få "överhanden" när vi också har en annan grundkunskap ;)
Kram på dig, och hoppas ni får en trevlig resa till Seattle!
Intressant att läsa, tack för att du delar med dig! Man pratar om bakgrund och värderingar i relationer men det verkligt praktiska, hur det yttrar sig i vardagen, är ju inte alltid så lätt att sätta fingret på. Men mycket kommer till ytan när man har barn :)
Grattis också till vinsten med barnmatsbilden, vad kul!
